Tal vid en konferens med sekreterarna i provinsernas, municipens och de autonoma områdenas partikommittéer

Januari 1957

1. TALET DEN 18 januari

Denna konferens kommer framförallt att diskutera tre frågor: frågan om de ideologiska strömningarna, landsbygdsfrågan och frågan om ekonomin. Idag ska jag tala om frågan om de ideologiska strömningarna.

Vi bör hålla ögonen på ideologiska strömningar, som jag tar upp har som den första frågan. For närvarande har vissa problem beträffande de ideologiska strömningarna i partiet och i samhället som helhet dykt upp och kräver vår noggranna uppmärksamhet.

Ett slags problem uppstår inom våra egna led. Till exempel, en del kadrer jagar nu efter berömmelse och rikedom och intresserar sig enbart for personlig vinning. I diskussionen om graderingen av kadrer fanns exempel på hur en kader vägrade att godta en grads befordran, även med två graders befordran låg han kvar i sängen och grät, och kanske endast tre graders befordran kunde få honom ur sängen. Det väsen de satte i gång har avgjort frågan. Hela verksamheten med att gradera kadrer, sluta med den! Låt lönerna grovt sett jämnas ut, med små skillnader har och var. På den gamla tiden fanns i de nordliga krigsherrarnas regering en premiärminister vid namn Tang Shao-yi. Åratal senare var han domare i Chung-shans härad i provinsen Kwangtung. Om en premiärminister i det gamla samhället kunde tjäna som häradsdomare, varför i alla världen kan inte våra ministrar göra detsamma? I detta avseende står sig de, som bråkar om sin rang och kan flyttas upp i grad men inte ner, enligt min mening, slätt, i jämförelse med denne gamle mandarin. De tävlar med varandra inte i att leva enkelt, utföra mera arbete och ha färre bekvämligheter utan om lyx, rang och status. I dag har detta slags tankande vuxit avsevärt inom partiet, och saken kräver vår uppmärksamhet.

Ar jordbrukskooperationen lovande eller är den inte lovande? Vilket är bättre, kooperativ eller individuell hushållning? Den frågan har återigen rests. Förra året kom den inte upp på orter som fick en riklig skörd eller i de områden som naturen drabbat med allvarliga motgångar, utan bara i de kooperativ vilka lidit motgångar orsakade av naturen, dock inte av allvarligt slag, eller bärgat en skörd, fastän den inte var riklig. I dessa kooperativ blev arbetspoängens penningvärde mindre än utlovat, och det blev ingen höjning utan faktiskt en sänkning av medlemmarnas inkomster. Detta gav upphov till sådant tal som: "Är kooperativet fortfarande bra och värt att bevara?" Och detta slags tal har funnit eko bland vissa partikadrer. Kooperativen är ingalunda överlägsna, säger en del. En del regeringsministrar gjorde ett kort besök på landsbygden, och efter återkomsten till Peking spred de alarmerande åsikter och sade att bönderna var liknöjda och inte pigga på jordbruksarbete, som om kooperativen stod på randen till sammanbrott och utplåning. Några kooperativledare kan inte hålla huvudet högt därför att de angrips från höger och vänster och måste tåla kritik både uppifrån och från pressen. Ledarna for en del partikommittéers propagandaavdelningar drar sig för att bedriva propaganda om kooperativens överlägsenhet. Jordbruksminister Liao Lu-yen, som också är vice chef för Centralkommitténs avdelning för arbetet på landsbygden, säger faktiskt att han känner sig modfälld och det gör också de ansvariga kadrerna under honom, och att kooperativen ändå inte kommer att fungera och att programmet för jordbrukets utveckling med dess fyrtio punkter inte längre håller. Vad kan vi göra med en person som känner sig modfälld? Det är enkelt. Om någon förlorar modet, pumpar vi bara lite mod i honom. Tidningarna har nu antagit en annan ton i sin propaganda. De ägnar sig åt kooperativens överlägsenhet och talar hellre väl än illa om dem. Fortsätt med det i ett par månader for att alstra lite mod. I förfjol hade vi en kamp mot en högeravvikelse och i fjol en kamp mot "förhastad framryckning", vilket resulterade i en ny högeravvikelse. Härmed menar jag högeravvikelsen i frågan om den socialistiska revolutionen, i första hand om den socialistiska omvandlingen i landsbygdsområdena. Särskilt märkligt är det faktum att en kastvind med en tyfons styrka har blåst upp bland våra kadrer. Ett avsevärt antal av våra ministrar, vice ministrar, avdelnings- och byråchefer såväl som kadrer på provinsnivå kommer från godsägares, rika bönders eller välbärgade mellanbönders familjer, och i en del fall är deras fäder godsägare som än idag är berövade rosträtten. När dessa kadrer reser hem på besök, hör de av slakten enbart fientliga kommentarer, sådana som att kooperativen inte är bra och inte kommer att bestå. De välbärgade mellanbönderna är ett vacklande samhällsskikt, tendensen att arbeta på egen hand ökar på nytt bland dem, och en del vill dra sig ur kooperativen. Den vind som blåser bland våra kadrer antyder vad som ror sig i huvudena på dessa klasser och skikt.

Jordbrukskooperationen kommer med säkerhet att bli en framgång, men den kan inte nå fullständig framgång på ett eller två år. Detta måste göras klart för kamraterna i partiet, förvaltningen, armén och folkorganisationerna. Kooperativen har endast en kort historia, oftast ett eller ett och ett halvt år och brister i erfarenhet. Folk som har arbetat för revolutionen större delen av sina liv begår fortfarande misstag, så hur kan ni då vänta er att de som jobbat för en sak endast i ett år eller ett och ett halvt år inte ska göra några misstag alls? Att säga att kooperationen inte kommer att fungera när det förekommer en smula blåst och regn, är i sig självt ett stort misstag. I verkligheten går de flesta kooperativ bra eller ganska bra. Framhåll bara ett kooperativ som sköts med framgång, så kan ni sticka hål på alla absurda argument mot kooperationen. Om detta kooperativ kan skötas väl, varför kan inte andra? Om detta kooperativ uppvisar överlägsenhet, varför kan inte andra? Sprid erfarenheterna från detta kooperativ överallt dit ni kommer. Varje provins bör kunna finna åtminstone ett sådant exempel. Välj ett kooperativ med de sämsta förhållanden, inklusive en ogynnsam terräng, vilket tidigare hade mycket låg avkastning och var mycket fattigt. Välj inte ett där förhållandena var goda redan från början. Naturligtvis är det fint om ni har dussinvis med exempel, men om ni kan få bara ett kooperativ att fungera bra, betyder det verklig framgång.

Det finns också problem i skolorna och högskolorna, och på en del orter har de studerande skapat störningar. I Shihchiachuang var det tillfälligt omöjligt att finna arbete åt en del studerande i avgångsklassen, och de måste stanna ett år till. Detta väckte missnöje bland dem. En handfull kontrarevolutionärer grep tillfället för att agitera, organisera en demonstration och hota med att ockupera Shihchiachuangs radiostation och utropa ett "Ungern". De satte upp många affischer, av vilka de mest slående hade tre paroller: "Ner med fascismen!", "Vi vill ha krig, inte fred!" och "Socialismen är på inget sätt överlägsen!" Enligt dem var kommunistiska partiet fascistiskt och sådana som vi måste störtas. De paroller de satte upp var så reaktionära att arbetarna, bönderna och folk ur alla samhällsskikt vände sig ifrån dem. I Peking förklarade en studerande vid Tsing-hua universitetet öppet: "Den dag ska komma då jag ska låta skjuta tusentals och tiotusentals människor!" Med införandet av linjen att låta hundra blommor blomma och hundra tankeskolor tävla har även denna "skola" trätt fram i ljuset. Kamrat Teng Hsiaoping begav sig till universitetet och höll ett tal. Om ni vill ha tusentals och tiotusentals människor skjutna, sade han, måste vi genomdriva diktatur.

Enligt en undersökning gjord i Peking är de flesta högskolestuderande barn till godsägare, rika bönder, folk ur bourgeoisin och välbärgade mellanbönder, medan studerande från familjer ur arbetarklassen, de fattiga bönderna och de lägre mellanbönderna utgör mindre än tjugo procent. Antagligen är det grovt sett likadant i resten av landet. Detta läge bör ändras, men det kommer att ta tid. Gomulka har varit mycket populär bland ett antal av våra högskolestuderande, och likaså Tito och Kardelj. Å andra sidan uppförde sig de flesta av godsägarna och de rika bönderna på landsbygden och kapitalisterna och medlemmarna av de demokratiska partierna i städerna bättre vid tiden för upploppen i Polen och Ungern och gjorde inga försök att ställa till bråk eller komma med hotelser om att döda tusentals och tiotusentals människor. Men man bör analysera deras uppträdande. Ty de har inte längre något politiskt kapital, arbetarna och de fattiga och lägre mellanbönderna vill inte lyssna till dem, och de har ingen grund att stå på. Om det hände något sådant som att atombomber sprängde Peking och Shanghai, skulle inte dessa människor ändra sig då? Ni kan inte vara alltför säkra på att de inte skulle göra det. I så fall skulle det bli en process av nygruppering bland godsägarna, de rika bönderna, bourgeoisin och de demokratiska partierna. De är världsvisa, och många av dem ligger lågt. Deras ättlingar — dessa skolungar — är oerfarna, och det är de som ställer ut sådana varor som "jag ska låta skjuta tusentals och tiotusentals människor" och "socialismen är på inget sätt överlägsen".

Det går konstigt snack bland en del professorer också, sådant som att kommunistiska partiet borde avskaffas, kommunistiska partiet kan inte leda dem, socialismen ingenting är att ha, och så vidare. Förut höll de inne med dessa tankar, men sedan politiken att låta hundra tankeskolor tävla gav dem ett tillfälle att sjunga ut, har dessa anmärkningar kommit utramlande. Har ni sett filmen Wu Hsuns liv? Där finns en sekvens med en skrivpensel, flera meter lång, som symboliserar "de lärda männen". Ett svep med den penseln kunde bli förfärligt. Nu kommer de fram, troligen med avsikten att svepa bort oss. Försöker de inte i verkligheten att återta makten?

Under förra året rasade flera stormar på världsscenen. Vid Sovjetunionens kommunistiska partis tjugonde kongress rök de på Stalin i stor stil. Därefter reste imperialisterna två stormar mot kommunismen, och två stormiga debatter ägde rum inom den internationella kommunistiska rörelsen. Mitt uppe i dessa stormar blev verkningarna och förlusterna rätt stora för en del kommunistiska partier i Europa och i Nord- och Sydamerika, men mindre för de kommunistiska partierna i Orienten. I och med sammankallandet av SUKP:s tjugonde kongress vände sig en del människor som tidigare varit ytterst entusiastiska för Stalin, mycket häftigt emot honom. Enligt min åsikt håller dessa människor inte fast vid marxismen-leninismen, de intar inte en analytisk syn på tingen och de saknar revolutionär moral. Marxismen-leninismen omfattar proletariatets revolutionära moral. Eftersom ni alla förr stödde Stalin, borde ni åtminstone ge något skäl till att ni vant så tvärt. Men ni anger inga skäl alls for denna plötsliga helomvändning, som om ni aldrig i era liv hade stött Stalin, fastän ni tidigare faktiskt stödde honom helt och fullt. Frågan om Stalin rör hela den internationella kommunistiska rörelsen och angår de kommunistiska partierna i alla länder.

De flesta kadrer i vårt parti är missnöjda med SUKP:s tjugonde kongress och anser att den gick för långt då den angrep Stalin. Detta är en normal känsla och en normal reaktion. Men några få kadrer började vackla. Innan det regnar under en tyfon kommer myrorna ut ur sina hål. De har mycket känsliga "näsor" och kan sin meteorologi. Tyfonen från SUKP:s tjugonde kongress hann inte mer än slå till förrän några få sådana myror i Kina kom ut ur sina hål. De är vankelmodiga element inom partiet, som vacklar så snart någonting är å färde. När de hörde talas om det svepande fördömandet av Stalin, blev de väl till mods och svängde över till andra sidan, hurrade och sade att Chrusjtjov hade rätt i allting och att de själva hela tiden haft samma åsikt som han. Senare när imperialisterna slog till några gånger, och några slag till kom inifrån den internationella kommunistiska rörelsen, måste till och med Chrusjtjov ändra sin melodi lite grand, och då svängde de tillbaka till denna sida igen. När de stod inför en oemotståndlig strömning, hade de inget annat val än svänga tillbaka. En grästuva på murkrönet vajar till höger och vänster i vinden. De vankelmodigas verkliga avsikt var inte att svänga åt vårt håll utan åt det andra. Det är bra att en del människor inom och utom partiet har lovsjungit händelserna i Polen och Ungern. De kunde inte öppna munnen utan att tala om Polen och Ungern. Nar de gjorde det, förrådde de sig själva. Myrorna kröp ur sina hål och landsköldpaddor, havssköldpaddor och all världens avskum lämnade sina gömställen. De dansade efter Gomulkas taktpinne. När Gomulka talade om stor demokrati, gav de eko åt honom. Nu har läget förändrats, och de håller käft. Men det är inte vad de verkligen vill göra. Deras hetaste önskan är att tala rent ut.

När en tyfon slår till börjar de vankelmodiga elementen, som inte kan motstå den, att vackla. Detta är en lag. Jag skulle vilja fästa er uppmärksamhet på den. En del människor, vinner efter att ha vacklat några gånger erfarenhet, och slutar att vackla. Men det finns en sorts människor som kommer att fortsätta att vackla i all evighet. De är som en del grödor, ris till exempel, som vajar vid varje vindpust på grund av sin smala stjälk. Hirs och majs med sina kraftigare stänglar klarar sig bättre. Endast stora träd står upprätt och klippfast. Tyfoner inträffar varje år. Det gör också ideologiska och politiska tyfoner här hemma och i utlandet. Detta är en naturlig företeelse i samhället. Ett politiskt parti är ett slags samhälle, ett politiskt slag av samhälle. Den viktigaste kategorin i ett politiskt samhälle består av politiska partier och politiska grupper. Ett politiskt parti är en klassorganisation. Vårt kinesiska kommunistiska parti är ett proletärt politiskt parti, sammansatt främst av folk ur arbetarklassen och de halvproletära fattiga bönderna. Men det finns också ett antal partimedlemmar som kommer ur godsägares, rika bönders och kapitalisters familjer eller från de välbärgade mellanbönderna eller städernas småbourgeoisi. Även om de mer eller mindre härdats under långa år av mödosam kamp, har åtskilliga av dem inte tillägnat sig mycket marxism, och därför är de ideologiskt eller mentalt benägna att vaja som risstjälkar i vinden.

En del partimedlemmar som har genomgått många prov finner det nu svårt att genomgå socialismens prov. Hsueh Hsun är ett typiskt exempel. Hon var förut vice sekreterare i provinsen Hopeis partikommitté och en av provinsens vice guvernörer. När började hon vackla? Vid den tid då statsmonopolet på inköp och försäljning av spannmål först infördes. Det var en viktig åtgärd för socialismens genomförande. Men hon var stenhårt emot det och motsatte sig det till varje pris. Ett annat exempel är Meng Yung-chien, vice chef för Allkinesiska förbundet av leverans- och försäljningskooperativ. I ett petitionsbrev gick även han beslutsamt emot detta statsmonopol. När jordbrukskooperationen höll på att genomföras motsatte sig återigen en del av folket i partiet det. Kort sagt, det finns höga partikadrer som har vacklat och som inte kan bestå socialismens prov. Har detta tillstånd upphört? Nej, det har det inte. Kommer dessa människor att stadga sig och verkligen tro på socialismen tio år härefter? Inte nödvändigtvis. Tio år härefter, när någonting dyker upp, säger de kanske om igen, jag förutsåg detta för länge sedan.

Har finns en del material som ska delas ut till de närvarande kamraterna och som visar de ideologiska tendenserna bland vissa kadrer i armén. Även om det finns en del giltigt i deras synpunkter, till exempel när de säger att en del kadrers löner är för höga och att bönderna inte tycker om det, är den allmanna tonen inte helt riktig, och den grundläggande linje de följer är fel. De kritiserar vårt partis politik för att vara "vänster" på landsbygden och höger i städerna. Alla Kinas 9600000 kvadratkilometer består bara av två delar, stad och landsbygd. Enligt dem har vi fel på båda ställena.

När de säger att vår politik på landsbygden har avvikit åt "vänster", menar de att böndernas inkomster är magra, mindre än arbetarnas. Här bör man företa en analys och inte döma efter inkomsten allena. Det är sant att arbetarnas inkomster i allmänhet är högre än böndernas, men de värden de producerar är större. Dessutom måste de betala mer för dagliga nödvändighetsvaror. Förbättrandet av böndernas försörjning beror framför allt av deras egna ansträngningar för att öka produktionen. Regeringen gör också mycket för att hjälpa dem, den bygger vattenregleringsprojekt, ger dem jordbrukskrediter och så vidare. Vår skatt på jordbruksprodukter, binäringar inräknade, utgör omkring åtta procent av det sammanlagda värdet av böndernas produktion, och många binäringar påförs ingen skatt. Staten köper spannmål till fasta priser. Dessutom får staten bara en mycket liten vinst vid utbytet av industriprodukter mot böndernas jordbruksprodukter. Vi tillämpar inte systemet med obligatorisk försäljning, som genomtvingas i Sovjetunionen. I utbytet av industriprodukter mot jordbruksprodukter försöker vi klämma ihop prissaxen i stället för att vidga den som i Sovjetunionen. Det finns en himmelsvid skillnad mellan vår politik och Sovjetunionens. Vår politik för landsbygden kan därför inte sägas ha avvikit åt "vänster".

En del av de högre kadrerna i vår armé klagar å böndernas vägnar därför att de är påverkade av vad de har hört från välbärgade mellanbönder, rika bönder eller godsägare vid besök i sina hemorter, eller av släktingar som inbjudits att hälsa på. Under första halvåret 1955 kom en hel del partimedlemmar med sådana klagomål. De instämde med Liang Shu-ming och hans sort, som om endast folk från dessa två håll talade för bönderna och förstod deras lidanden. I deras ögon, representerar inte vår Centralkommitté bönderna, och det gör heller inte provinsernas partikommittéer och partimedlemmarnas flertal. En undersökning i provinsen Kiangsu visar att på vissa orter trettio procent av kadrerna på härads-, distrikts- och sockennivå klagade å böndernas vägnar. Den visar dessutom att de flesta av dem tillhör rätt välbärgade familjer som har överskott på spannmål till försäljning. Vad de kallar "lidanden" visar sig vara innehav av spannmålsöverskott. Och när de säger "hjälp bönderna" och "visa omsorg om bönderna", menar de att hålla tillbaka försäljningen av överskotts - spannmål till staten. Vilka i all världen representerar dessa kverulanter? Inte böndernas massor, utan ett litet antal välbärgade bönder.

När det gäller anklagelsen att vår politik i städerna har avvikit åt höger, tycks det vara så, eftersom vi har åtagit oss att sörja för kapitalisterna och betala dem en fast ränta under en period av sju år[1] . Vad ska göras efter dessa sju år? Det ska beslutas enligt de förhållanden som då råder. Det är bättre att lämna frågan öppen, det vill säga fortsätta att ge dem ett visst belopp i fast ränta. Till denna låga kostnad, håller vi på att köpa över denna klass. Centralkommittén har övervägt denna fråga mycket noggrant. På det hela taget har kapitalisterna och de demokrater och intellektuella som är förbundna med dem en högre nivå av kultur och teknisk kunskap. Genom att köpa över denna klass har vi berövat dem deras politiska kapital och stängt munnen på dem. Sättet att beröva dem är att köpa över dem och sörja för att de får arbete. Det politiska kapitalet kommer sålunda inte att befinna sig i deras händer utan i våra. Vi måste beröva dem varje uns av deras politiska kapital och fortsätta att göra det till dess de inte har en enda gnutta kvar. Därför kan inte heller vår politik i städerna sägas ha avvikit åt höger.

Vår politik för landsbygden är riktig och likaså vår politik för städerna. Det är orsaken till att en landsomfattande störning sådan som Ungernhändelsen inte kan äga rum här. På sin höjd kan ett litet antal människor ställa till bråk här och var och ropa efter så kallad stor demokrati. Det finns ingenting förskräckande med stor demokrati. Jag ser inte denna sak på alldeles samma sätt som en del kamrater bland er, vilka förefaller rädda för den. Som jag ser det, om stor demokrati skulle förverkligas, bör ni för det första inte vara rädda för den, och för det andra göra en analys av vad dess förespråkare säger och gör. När dessa dåliga typer gör reklam för sin så kallade stora demokrati, kan de inte undgå att säga eller göra något galet, som endast kommer att avslöja och isolera dem. Att "låta skjuta tusentals och tiotusentals människor" — är det sättet att lösa motsättningar inom folket? Kan detta vinna någon sympati hos folkflertalet? "Ner med fascismen" och "socialismen är på inget sätt överlägsen" — är inte detta en uppenbar kränkning av grundlagen? Kommunistiska partiet och statsmakten under dess ledning är revolutionära och socialismen är överlägsen. Allt detta är fastställt i grundlagen och erkänns av hela folket. "Vi vill ha krig, inte fred" — nåväl, det är bra! Ni ropar alltså efter krig, och ändå kan ni bara mönstra ett litet band, ett otillräckligt antal manskap utan utbildade officerare. Dessa ungar har verkligen blivit galna! Den där skolan i Shihchiachuang höll en diskussion om de tre parollerna jag nyss nämnde, och av sjuttio delegater var bara ett dussin for dem, medan över femtio sade nej. Därefter diskuterades de tre parollerna bland fyratusen studerande. Inte en enda instämde, så dussinet blev isolerade. De ultrareaktionärer som satte upp och höll fast vid dessa paroller var bara en handfull. Om de inte hade tagit upp stor demokrati och smetat upp dessa affischer överallt, skulle vi ha trevat i mörkret och inte vetat vad de hade för sig. Så snart de krävde stor demokrati åkte de fast. En god sak med Ungern-händelserna är att dessa myror i Kina därmed lockades ut ur sina hål.

I Ungern välte stor demokrati partiet, regeringen och armén så snart den sattes i rörelse. Detta kommer inte att hända i Kina. Om en handfull skolbarn kan störta vårt parti, vår regering och vår armé bara genom att visa en skymt av styrka, är vi tjockskallar allihop. Var alltså inte rädda för stor demokrati. Om en störning äger rum, kommer den att hjälpa till att bota det infekterade såret och det är en bra sak. Vi var inte rädda för imperialismen förr i tiden, och det är vi inte nu heller. Och vi har aldrig varit rädda för Chiang Kai-shek. Ska vi ni nu vara rädda för stor demokrati? Jag säger att vi inte bör vara det. Om någon tillgriper något han kallar stor demokrati för att gå emot det socialistiska systemet och försöka störta kommunistiska partiets ledning, ska vi utöva proletariatets diktatur över honom.

I frågan om de intellektuella finns det idag en tendens att lägga tonvikten på att ordna arbeten för dem och försumma deras omvandling. Det finns för mycket av det förra och för litet av det senare. Med införandet av politiken att låta hundra blommor blomma och hundra tankeskolor tävla har det funnits en viss rädsla för att omvandla intellektuella. Eftersom vi inte har varit rädda för att omvandla kapitalister, varför skulle vi vara rädda för att omvandla intellektuella och demokratiska personligheter?

Låt hundra blommor blomma — jag tycker vi bör fortsätta med det. En del kamrater anser att bara väldoftande blommor ska tillåtas blomma och att giftiga ogräs inte ska tillåtas växa. Den inställningen visar föga förståelse för politiken att låta hundra blommor blomma och hundra tankeskolor tävla. I allmänhet kommer kontrarevolutionära uttalanden naturligtvis att vara förbjudna. Men om de inte görs i kontrarevolutionär form, utan i revolutionär förklädnad, blir ni tvungna att tillåta dem. Detta kommer att hjälpa oss att se dessa uttalanden för vad de är och föra kamp emot dem. Det finns två slags växter på åkrarna, spannmål och ogräs. Man måste rensa bort ogräs varje år, till och med flera gånger om året. Om ni säger att vi skall tillåta endast väldoftande blommor att blomma och inga giftiga ogräs att växa är det liktydigt med att säga att ni skall tillåta endast spannmål men inte ett enda ogräs att växa på åkrarna. Ni kan mycket väl säga detta, men var och en som har varit på åkrarna vet att om ogräs inte rensas bort, blir det ogräs i långa banor. Ogräs är nyttiga på ett sätt — när de plöjs ner kan de förvandlas till gödning. Säger ni att de inte är till någon nytta? Men onyttigt kan förvandlas till nyttigt. Bönderna måste år ut och år in kämpa mot ogräs på åkrarna, och författare, konstnärer, kritiker och professorer i vårt parti måste göra detsamma med ogräs på den ideologiska åkern. Att säga att något är härdat betyder att det har gått igenom en kamp. Om ogräs växer, rycker vi upp det med rötterna. Denna motsats i motsättningen visar sig ständigt. Det kommer att växa ogräs även om tiotusen år härefter, och därför måste vi vara beredda att föra kamp i lika lång tid.

Kort sagt, vi har haft ett händelserikt år under 1956. Internationellt var det ett år då Chrusjtjov och Gomulka rörde upp stormar, och här hemma var det ett år av ytterst intensiv socialistisk omvandling. Det är fortfarande händelserikt, och alla slags tankar kommer att fortsätta att tränga sig på. Jag hoppas att ni kamrater som är här ska hålla ögonen öppna.

II. TALET DEN 27 januari

Låt mig nu ta upp några punkter.

För det första måste vi göra en fullgod värdering av vad vi har uppnått. I vår revolution och vårt uppbygge är vad vi uppnår grundläggande, även om det finns brister och misstag. Vad vi har uppnått, hur mycket det än ar, får inte överdrivas, men att underskatta det kommer att leda till misstag, kanske till och med till stora misstag. Denna fråga avgjordes vid Åttonde centralkommitténs andra plenarmöte. Men de upprepade hänvisningarna till den under denna konferens visar att en del kamrater ännu inte är övertygade. I synnerhet bland de demokratiska personligheterna förekommer sådana anmärkningar som: "Ni säger alltid att det som uppnås är grundläggande. Det löser inga problem. Vem vet inte att det som uppnås är grundläggande, men hur är det med brister och misstag?" Icke desto mindre är det faktiskt det som uppnås som är grundläggande. Om detta inte slås fast, kommer folk att bli modfällda. Finns det inte folk som har blivit modfällda beträffande den kooperativa omvandlingen?

För det andra måste det bli allomfattande planering och allsidigt hänsynstagande så att vi sörjer för alla. Detta har varit vår konsekventa politik. Det var vår politik under Yenan dagarna. I augusti 1944 hade tidningen Ta Kung Pao en ledare som sade: "Sätt inte upp ett separat kök." Under Chungkingförhandlingarna sade jag till mannen som hade ansvaret för Ta Kung Pao att jag helt var ense med vad han sagt, förutsatt att generalissimo Chiang Kai-shek sörjde för våra måltider, för vad kunde vi annars göra än att satta upp ett separat kök? Vi den tiden ställde vi Chiang Kai-shek inför parollen att det måste sörjas för alla. Nu är det vi som sköter landet. Vår politik är fortfarande omfattande planering och allsidigt hänsynstagande, så att det sörjs för alla. Detta innesluter att sörja for hela den armé- och regeringspersonal som Kuomintang lämnat efter sig. Till och med de som flydde till Taiwan kan komma tillbaka. Alla kontrarevolutionärer som inte ska avrättas ska undergå omvandling och få möjlighet att förtjäna sitt uppehälle. De demokratiska partierna ska bevaras och leva sida vid sida med oss under lång tid, och det ska sörjas för deras medlemmar. Med ett ord, vi ska dra försorg om alla vårt lands sexhundra miljoner människor. Till exempel genom statsmonopolet på inköp och försäljning av spannmål sörjer vi för hela stadsbefolkningen och alla hushåll på landsbygden vilka har brist på spannmål. Eller ta till exempel ungdomen i städerna. Det måste ordnas får dem på ett eller annat sätt — de kan gå i skolan eller arbeta på ett jordbruk, i en fabrik eller i ett gränsområde. Understöd ska utsträckas till familjer i vilka ingen medlem har arbete eftersom vår princip är att inte tillåta att någon dör av svält. Allt detta faller inom ramen för omfattande planering och allsidigt hänsynstagande. Vad slags politik är detta? Det är en politik för att mobilisera alla positiva krafter till att bygga socialismen. Det är en strategisk politik. Det är bättre att följa denna politik, då blir det färre besvärligheter. Denna idé om omfattande planering och allsidigt hänsynstagande måste göras klar för alla.

Kamrat Ko Ching-chih sade att vi måste utforska varje möjlig väg. Det är bra sagt, för vi måste utforska varje möjlig väg att övervinna svårigheter. Denna paroll bör spridas. De svårigheter vi står inför är inte särskilt stora och betyder inte så mycket! Står det inte i alla fall bättre till nu än under Långa marschen, då vi måste bestiga snötäckta berg och släpa oss genom träskområden? När vi hade korsat Tatufloden under Långa marschen, stod frågan vilken väg vi skulle ta. Norrut fanns bara höga berg och ytterst få invånare. Vid den tiden uppmanade vi folk att övervinna svårigheterna på tusen sätt och med hundra påhitt. Vad menar vi med tusen sätt och hundra påhitt? Tusen sätt betyder 999 sätt plus ett och hundra påhitt betyder 99 påhitt och ett till. Hittills har ni föreslagit mycket få sätt eller påhitt. Hur många sätt och påhitt har var och en av provinserna och de centrala organen? Utforska varje möjlig väg och svårigheterna kommer att övervinnas.

För det tredje det internationella läget. I Mellanöstern förekom händelsen med Suezkanalen. En man vid namn Nasser nationaliserade kanalen, en annan vid namn Eden sände dit en invaderande armé, och tätt i hälarna på honom kom en tredje vid namn Eisenhower, som beslöt att driva ut britterna och ha platsen helt för sig själv. Den brittiska bourgeoisin, tidigare mästare i ränksmideri och manövrer, är en klass som ytterst väl vet när det är dags att kompromissa. Men denna gång betedde de sig som klåpare och lät Mellanöstern falla i amerikanernas händer. Vilket enormt misstag! Kan man finna många sådana misstag i den brittiska bourgeoisins historia? Hur kom det sig att de denna gång tappade huvudena och gjorde ett sådant misstag? Därför att det tryck Förenta staterna utsatte dem för var för starkt och de förlorade självkontrollen i sin iver att återvinna Mellanöstern och mota Förenta staterna. Riktade Storbritannien spetsen främst mot Egypten? Nej. Storbritanniens åtgärder riktade sig mot Förenta staterna, ungefär på samma sätt riktade sig Förenta staternas mot Storbritannien.

Utgående från denna händelse kan vi fastställa brännpunkten i kampen i världen idag. Motsättningen mellan de imperialistiska länderna och de socialistiska länderna är förvisso ytterligt skarp. Men nu tävlar de imperialistiska länderna med varandra om kontroll över olika områden under täckmanteln av att de går emot kommunismen. Vilka områden tävlar de om? Områden i Asien och Afrika, bebodda av en miljard människor. För närvarande koncentreras deras tävlan till Mellanöstern, ett område av stor strategisk betydelse, och i synnerhet till Egyptens Suezkanalzon. I Mellanöstern befinner sig två slags motsättningar och tre slags krafter i konflikt. De två slagen av motsättningar är: för det första, de mellan olika imperialistiska makter, det vill säga mellan Förenta staterna och Storbritannien och mellan Förenta staterna och Frankrike, och för det andra, de mellan imperialistmakterna och de förtryckta nationerna. De tre slagen av krafter är: för det första Förenta staterna, den största imperialistmakten, för det andra Storbritannien och Frankrike, andra klassens imperialistmakter, och för det tredje, de förtryckta nationerna. Asien och Afrika är idag de viktigaste områdena för imperialisternas tävlan. I dessa områden har rörelser för nationellt oberoende uppstått. De metoder Förenta staterna använder är än våldsamma, än icke våldsamma, och detta är det spel de spelar i Mellanöstern.

Det är till vår fördel att de invecklar sig i stridigheter. Vi, de socialistiska länderna, bör följa politiken att konsolidera oss och inte ge upp en tum av vår mark. Mot var och en som försöker tvinga oss att göra det, kommer vi att kämpa. Det är där vi drar den linje, bortom vilken de kan lämnas att gräla sinsemellan. Ska vi då säga ifrån eller inte? Ja, vi ska säga ifrån. Vi ska förvisso stöda de anti-imperialistiska strider som fors av folken i Asien, Afrika och Latinamerika och de revolutionära strider folken i alla länder för.

Vad förhållandet mellan de imperialistiska länderna och oss beträffar, "är de hos oss och vi hos dem". Vi stöder folkens revolution i deras länder och de bedriver omstörtande verksamhet i våra. Vi har vårt folk i deras mitt, nämligen kommunisterna, de revolutionära arbetarna, bönderna och intellektuella och de progressiva i deras länder. De har sitt folk i vår mitt, och i Kina till exempel har de bland oss många människor ur bourgeoisin och de demokratiska partierna, och likaså godsägarklassen. Just nu verkar dessa människor uppföra sig väl och ställer inte till bråk. Men vad kommer de att göra om det fälls en atombomb över Peking? Kommer de inte att revoltera? Det är högst ovisst. Ännu ovissare är det när det gäller de brottslingar som nu genomgår reform genom arbete, dessa anstiftare som skapade störningarna i den där skolan i Shihchiachuang och den högskolestuderande i Peking som ville låta skjuta tusentals och tiotusentals människor. Vi måste absorbera dem och omvandla godsägarna och kapitalisterna till arbetande människor. Detta är också en strategisk politik. Det tar mycket lång tid att avskaffa klasser.

Kort sagt, vår värdering av det internationella läget är fortfarande att stridigheterna mellan de imperialistiska länder som tävlar om kolonier är den större motsättningen. De försöker dölja motsättningarna sig emellan genom att blåsa upp sina motsättningar med oss. Vi kan utnyttja deras motsättningar, mycket kan göras i detta sammanhang. Detta är en sak av vikt för vår utrikespolitik.

Nu några ord om förhållandet mellan Kina och Förenta staterna. Vi har tryckt upp och delat ut till er Eisenhowers brev till Chiang Kai-shek. Enligt min åsikt är avsikten med brevet främst att hälla kallt vatten på Chiang Kai-shek och sedan pumpa litet mod i honom. Brevet talar om behovet att hålla sig kall och inte vara impulsiv, vilket betyder att inte tillgripa krig utan lita till Förenta nationerna. Det är att hälla kallt vatten. För Chiang Kai-shek har faktiskt blivit rätt impulsiv. För att pumpa mod i honom säger Eisenhower att han ska fortsätta sin hårda politik gentemot kommunisterna och sätter sitt hopp till att oroligheter ska bryta ut i vår mitt. Som Eisenhower ser det har oroligheter redan brutit ut, och kommunisterna kan inte hejda dem. Nåja, var och en har sitt sätt att se på saker.

Jag anser fortfarande att det är att föredra att i några år uppskjuta upprättandet av diplomatiska förbindelser med Förenta staterna. Det blir fördelaktigare för oss. Sovjetunionen upprättade diplomatiska förbindelser med Förenta staterna sjutton år efter Oktoberrevolutionen. År 1929 utbröt en världsomfattande ekonomisk kris som varade till 1933. Det året kom Hitler till makten i Tyskland och Roosevelt i Förenta staterna. Och först då upprättades diplomatiska förbindelser mellan Sovjetunionen och Förenta staterna. Det blir troligen efter vår tredje femårsplan som vi upprättar diplomatiska förbindelser med Förenta staterna, det vill saga arton år eller ännu längre efter befrielsedagen. Vi har ingen brådska att inta vår plats i Förenta nationerna, precis som vi inte har brått att upprätta diplomatiska förbindelser med Förenta staterna. Vi antar denna politik för att beröva Förenta staterna så mycket politiskt kapital som möjligt och visa att de har orätt och försätta dem i en isolerad ställning. Ni utestänger oss från Förenta nationerna och vill inte upprätta diplomatiska förbindelser med oss. Låt gå för det, men ju längre ni förhalar, desto mer kommer ni att stå i skuld till oss. Ju längre ni förhalar, desto mer orätt kommer ni att ha och desto mer isolerade kommer ni att bli i ert eget land och inför världsopinionen. En gång sade jag till en amerikan i Yenan att Förenta staterna kan fortsätta att vägra erkänna vår regering i hundra år, men jag betvivlar att de kan vägra erkänna den det hundraförsta. En dag blir Förenta staterna tvungna att upprätta diplomatiska förbindelser med oss. När amerikanerna då kommer till Kina och ser sig omkring, kommer de att finna att det är för sent att ångra sig. För då kommer Kina att ha blivit helt annorlunda, med sitt hus rensopat och de "fyra skadedjuren" utrotade. De kommer inte att finna många vänner här och kan inte göra mycket även om de sprider några bakterier.

Sedan andra världskriget har de kapitalistiska länderna varit mycket instabila och i stark gungning, och det råder en vida spridd oro bland deras folk. Det råder oro i alla länder, Kina inberäknat. Men det finns i alla fall mindre oro här. Undersök saken och ta reda på vem som egentligen är rädd för vem — de socialistiska länderna för de imperialistiska, huvudsakligen Förenta staterna, eller tvärtom. Jag säger att det finns rädsla på båda sidor. Frågan är, vilken sida som är mest rädd för den andra? Jag är böjd att tro att imperialisterna är mer rädda för oss. Det kan finnas en viss fara i att göra en sådan bedömning, den ligger i att allt vårt folk kanske går och lägger sig och sover tre dygn i sträck. Vi måste alltså ta två möjligheter med i räkningen. Utöver den fördelaktiga möjligheten finns den ofördelaktiga, och den är att imperialisterna kan gripas av bärsärkaraseri. De nar onda avsikter och är alltid ute efter att bråka. Naturligtvis är det inte så lätt i dag för dem att sätta igång ett nytt världskrig, för de måste tänka på följderna.

Nu några ord om förhållandet mellan Kina och Sovjetunionen. Enligt min åsikt är tvister oundvikliga. Ingen får inbilla sig att det inte finns tvister mellan kommunistiska partier. Hur kan man undgå tvister i den värld vi lever i? Marxismen är en tvistande ism, eftersom den sysslar med motsättningar och kamp. Motsättningar finns alltid, och där det finns motsättningar finns det kamp. Nu finns det vissa motsättningar mellan Kina och Sovjetunionen. Det sätt de tänker på, det sätt de handlar på och deras traditionella vanor är annorlunda an våra. Vi bör alltså bearbeta dem. Jag brukar alltid säga att vi bör bearbeta våra kamrater. En del människor säger att eftersom de är kommunister bör de vara lika bra som vi, så varför behöver sådant arbete göras? Att bearbeta folk betyder att göra enhetsfrontsarbete, arbeta med de demokratiska personligheterna, men varför bearbeta kommunister? Det är fel att se saken på detta sätt. Det finns olika åsikter inom det kommunistiska partiet självt. En del människor har gått in i partiet organisatoriskt, men ideologiskt behöver de fortfarande rättas till. Och till och med bland kadrer som är veteraner finns några som inte talar samma språk som vi. Därför är det ofta nödvändigt att samtala fritt ur hjärtat, att rådslå individuellt eller kollektivt och hålla möten for att hjälpa människor att rätta till sitt tänkande.

Enligt min åsikt är omständigheter starkare än individer, även än höga ämbetsmän. Omständigheternas makt kommer att göra det omöjligt för de envisa elementen på yttersta högern i Sovjetunionen att komma någonvart om de fortsätter att driva fram sin stornationsschauvinism. Vår nuvarande politik är fortfarande att hjälpa dem genom att prata igenom sakerna med dem ansikte mot ansikte. När vår delegation denna gång for till Sovjetunionen gick vi rakt på sak i en rad frågor. Jag sade till kamrat Chou En-lai per telefon att dessa människor är förblindade av sina materiella framsteg och att bästa sättet att behandla dem var att ge dem en rejäl uppsträckning. Vilka är deras materiella framsteg? Inget annat än femtio miljoner ton stål, fyrahundra miljoner ton kol och åttio miljoner ton olja. Utgör detta mycket? Inte alls. Nu, vid åsynen av denna mängd, pöser de över av stolthet. Vilka kommunister! Vilka marxister! Jag säger, multiplicera allt detta med tio eller även med hundra, det utgör ändå inte mycket. Det enda ni har gjort är att utvinna någonting ur jorden, göra det till stål och tillverka några bilar, flygplan och jag vet inte vad. Vad är det för märkvärdigt med det? Och ändå gör ni allt detta till en så tung börda på era ryggar att ni till och med kastar bort revolutionära principer. Är inte det att bli förblindad av materiella framsteg. Om man når ett högt ämbete, kan man också bli förblindad av materiella framsteg? Att vara förste sekreterare är ett slags materiellt framsteg, som också kan stiga en åt huvudet. När någon pöser över av stolthet alltför mycket, blir vi tvungna att ge honom en rejäl utskällning på ett eller annat sätt. Denna gång i Moskva höll kamrat Chou En-lai inte på etiketten utan gav sig i kast med dem, med påföljd att de ställde till bråk. Det är bra, att reda ut saker ansikte mot ansikte. De försökte påverka oss och vi försökte påverka dem. Vi gick dock inte rakt på sak i varje fråga, vi spelade inte ut alla våra kort utan behöll några i rockärmen. Det kommer alltid att finnas motsättningar. Så länge saker och ting i stort sett kan tolereras, kan vi söka en gemensam grundval och hålla inne med meningsskiljaktigheter för att ta upp dem senare. Om de insisterar på att få sin vilja fram, måste vi förr eller senare ta fram allting i öppen dag.

Vad oss beträffar får vi inte bruka stora ord i vår utåtriktade propaganda. Vi måste alltid vara blygsamma och förtänksamma och så att säga sticka svansen mellan benen. Vi måste fortsätta att lära av Sovjetunionen. Men vi måste göra det med urskiljning och lära oss enbart det som är framskridet och inte det som är efterblivet. När det gäller det efterblivna finns det ett annat sätt att lära — låt bara bli. Vad deras misstag angår, kan vi undvika att göra om dem om vi känner till dem. När det gäller de av deras saker som är nyttiga för oss, måste vi på alla sätt lära oss dem. Vi ska lära oss vad som är nyttigt av alla länder i världen. Man bör gå överallt för att söka kunskap. Att gå till endast en plats skulle bli enformigt.

För det fjärde, låt hundra blommor blomma och hundra tankeskolor tävla. Denna politik framlades sedan vi tillbakavisat den kontrarevolutionära Hu Feng-klicken, och jag tror att den förblir riktig därför att den överensstämmer med dialektiken.

Beträffande dialektiken sade Lenin: "I korthet kan dialektiken definieras som läran om motsatsernas enhet. Detta griper dialektikens kärna, men det kräver förklaringar och utveckling."[2] Det är vår uppgift att förklara och utveckla denna doktrin. Den behöver förklaras, och hittills har vi gjort för litet. Och den behöver utvecklas. Med våra rika erfarenheter av revolution borde vi utveckla denna doktrin. Lenin sade också: "Motsatsernas enhet (sammanfallande, identitet, likaverkan) är betingad, temporär, övergående, relativ. Kampen mellan varandra uteslutande motsatser är absolut, precis som utveckling och rörelse är absoluta."[3] Utgående från denna uppfattning har vi lagt fram politiken att låta hundra blommor blomma och hundra tankeskolor tävla.

Sanning står i motsats till osanning och utvecklas i kamp med den. Det vackra står i motsats till det fula och utvecklas i kamp med det. Detsamma gäller om gott och ont, det vill säga, goda gärningar och goda människor står i motsats till onda gärningar och onda människor och utvecklas i kamp med dem. Kort sagt, väldoftande blommor står i motsats till giftiga ogräs och utvecklas i kamp med dem. Det är en farlig politik att förbjuda människor att komma i beröring med det falska, det fula och det fientliga, med idealism och metafysik och med Konfucius', Lao Tses och Chiang Kai-sheks trams. Det kommer att leda till andligt förfall, enkelspårigt tänkande och till att man inte är beredd att trotsa världen och möta utmaningar.

I filosofin bildar materialism och idealism en motsatsernas enhet och kämpar med varandra. Detsamma är sant om ett annat par av motsatser, dialektik och metafysik. Närhelst man talar om filosofi kan man inte reda sig utan dessa två par av motsatser. I Sovjetunionen vill de numera inte ha något att göra med sådana "par" utan går in endast för "odelade företeelser". De försäkrar att hos dem växer endast väldoftande blommor, men inga giftiga ogräs, och förnekar att idealism och metafysik existerar i ett socialistiskt land. Faktum är att idealism, metafysik och giftiga ogräs finns i vartenda land. I Sovjetunionen visar sig många giftiga ogräs under benämningen väldoftande blommor och många absurda uttalanden bar etiketten materialism eller socialistisk realism. Vi erkänner öppet kampen mellan materialism och idealism, mellan dialektik och metafysik och mellan väldoftande blommor och giftiga ogräs. Denna kamp kommer att pågå i evighet och kommer att ta ett steg framåt i varje stadium.

Om ni kamrater här redan känner materialismen och dialektiken, skulle jag vilja råda er att fylla ut er kunskap genom en del studier av deras motsatser, det vill säga idealism och metafysik. Ni bör läsa Kant och Hegel och Konfucius och Chiang Kai-shek, vilka alla skrev negativt skräp. Om ni inte vet någonting om idealism och metafysik, om ni aldrig fört någon kamp mot dem, blir er materialism och dialektik inte hållfast. Bristen hos en del partimedlemmar och intellektuella är just att de vet för litet om det negativa skräpet. Sedan de läst några få böcker av Marx, upprepar de bara det som finns i dessa och låter ganska enformiga. Deras tal och artiklar är inte övertygande. Om ni inte studerar det negativa skräpet, blir ni inte i stånd att tillbakavisa det. Varken Marx, Engels eller Lenin var sådana. De gjorde stora ansträngningar att lära känna och studera alla slags ting, samtida och förflutna, och lärde andra att göra likadant. Marxismens tre beståndsdelar tillkom under loppet av såväl deras studier som deras kamp mot sådana borgerliga företeelser som tysk klassisk filosofi, engelsk klassisk politisk ekonomi och fransk utopisk socialism. I detta avseende var Stalin inte lika bra. På hans tid beskrevs t ex den tyska klassiska idealistiska filosofin som den tyska aristokratins reaktion mot den franska revolutionen. Denna slutsats förnekar totalt den tyska klassiska idealistiska filosofin. Stalin förnekade den tyska militära vetenskapen, han påstod att den inte längre var till någon nytta och att böcker av Clausewitz[4] inte längre borde läsas, eftersom tyskarna besegrats.

Stalin hade ganska mycket metafysik i sig, och han lärde många människor att följa metafysiken. I Sovjetunionens kommunistiska partis (bolsjevikerna) historia, kortfattad kurs säger Stalin att den marxistiska dialektiken har fyra grunddrag. Som det första draget talar han om att tingen är ömsesidigt förbundna, som om alla ting råkade vara förbundna utan någon orsak alls. Vilka är då de ting som är förbundna? Det är de två motsägande sidorna i ett ting som är förbundna. Allting har två motsägande sidor. Som det fjärde draget talar han om den inre motsättningen i alla ting, men då sysslar han endast med motsatsernas kamp utan att nämna deras enhet. Enligt dialektikens grundläggande lag, motsatsernas enhet, råder på en och samma gång kamp och enhet mellan motsatser, vilka båda ömsesidigt utesluter och är förbundna med varandra och under givna betingelser omvandlar sig till varandra.

Stalins synpunkt återspeglas i avsnittet om "identitet" i Kort filosofisk ordbok, fjärde upplagan, sammanställd i Sovjetunionen. Där står det: "Det kan inte finnas någon identitet mellan krig och fred, mellan bourgeoisi och proletariat, mellan liv och död och andra sådana företeelser ty de är i grunden motsatta och utesluter ömsesidigt varandra." Med andra ord, mellan dessa i grunden motsatta företeelser finns ingen identitet i marxistisk mening; de är snarare enbart ömsesidigt uteslutande, icke förbundna och ur stånd att under givna betingelser omvandla sig till varandra. Denna tolkning är ytterligt felaktig.

Som de ser det är krig och fred är fred, de två utesluter varandra ömsesidigt och är helt utan samband, och krig kan inte omvandlas till fred, inte heller fred till krig. Lenin citerade Clausewitz: "Krig är politikens fortsättning med andra medel".[5] Kampen i fredstid är politik, det är kriget också, ehuru vissa speciella medel används. Krig och fred både ömsesidigt utesluter varandra och är förbundna och kan under vissa givna betingelser omvandlas till varandra. Om inte krig ligger och jäser i fredstid, hur är det möjligt att det helt plötsligt bryter ut? Om fred inte ligger och jäser i krigstid, hur kan den plötsligt komma till?

Om liv och död inte kan omvandlas till varandra, var då vänlig att säga mig varifrån levande ting kommer. Ursprungligen fanns det endast ickelevande materia på jorden, och levande ting började inte existera förrän senare, när de omvandlades från ickelevande, det vill säga, död materia. All levande materia genomgår en ämnesomsättningsprocess; den växer, reproducerar sig och går under. Så länge livet pågår, befinner sig liv och död i en ständig kamp och omvandlas hela tiden till varandra.

Om bourgeoisin och proletariatet inte kan omvandla sig till varandra, hur kommer det sig då att proletariatet genom revolution blir härskaren, och bourgeoisin den behärskade? Till exempel, vi stod i rak motsats till Chiang Kai-sheks Kuomintang. Som resultat av de två motsatta sidornas ömsesidiga kamp och ömsesidiga uteslutande ägde en förändring rum i vår ställning och i deras, det vill säga, de förvandlades från härskare till behärskade, medan vi förvandlades från behärskade till härskare. De som flydde till Taiwan utgjorde endast en tiondel av Kuomintang, de som stannade kvar på fastlandet utgjorde nio tiondelar. De sistnämnda håller på att omformas av oss: detta är ett fall av motsatsernas enhet under nya förhållanden. Vad den tiondel angår, som begav sig till Taiwan, är vårt förhållande till dem ännu en motsatsernas enhet, och även de kommer att omvandlas genom kamp.

Stalin såg inte sambandet mellan motsatsernas kamp och motsatsernas enhet. En del människor i Sovjetunionen är så metafysiska och stela i sitt tänkande att de tror, att ett ting måste vara antingen det ena eller det andra, och vägrar att erkänna motsatsernas enhet. Följaktligen görs politiska misstag. Vi håller fast vid begreppet om motsatsernas enhet och antar politiken att låta hundra blommor blomma och hundra tankeskolor tävla. När väldoftande blommor blommar, kommer ni oundvikligen att finna att giftiga ogräs växer. Detta är ingenting att vara rädd för, under givna betingelser kan de till och med vändas till nytta.

Vissa företeelser är oundvikliga vid en given tidpunkt, och sedan de inträffat kommet vi att finna ett sätt att ta itu med dem. Till exempel, tidigare utövades en strikt kontroll över dramarepertoaren, och den ena eller den andra pjäsen förbjöds. När förbudet hävdes kom alla slags pjäser om spöken och monster, sådana som Historien om den svarta spökkrukan och Åskgudens hämnd upp på scenen. Vad anser ni om denna företeelse? Jag anser att det är bara bra att de uppförs. Många människor har aldrig sett spöken och monster på scenen och när de ser dessa fula skepnader, kommer de att inse att pjäser uppförs som inte borde uppföras. Sedan kommer dessa föreställningar att kritiseras, ändras eller förbjudas. Några säger att ett fåtal lokala operor är så dåliga att till och med den lokala befolkningen ogillar dem. Enligt min mening är det helt i sin ordning att uppföra en del av dem. Låt praktiken avgöra om de kan överleva och hur stor publik de kommer att dra, så gör er ingen brådska att förbjuda dem.

Vi har nu beslutat att öka upplagan på Referensnyheter från 2000 till 400000, så att den kan läsas av folk både i och utanför partiet. Detta är ett fall där ett kommunistiskt parti publicerar en tidning för imperialismen, eftersom den till och med innehåller reaktionära uttalanden som smädar oss. Varför bör vi göra detta? Syftet är att lägga fram giftiga ogräs och det som är icke-marxistiskt och anti-marxistiskt inför våra kamrater, inför massorna och de demokratiska personligheterna så att de kan bli härdade. Lås inte undan dessa ting, det kan vara farligt. I detta avseende skiljer sig vår inställning från Sovjetunionens. Varför är vaccination nödvändig? Ett virus införs artificiellt i en människas kropp för att föra "bakteriekrig" mot henne i syfte att göra henne immun. Publicering av Referens-nyheter och annat negativt undervisningsmaterial är "vaccinering" för att öka kadrernas och massornas politiska immunitet.

Skadliga uttalanden bör tillbakavisas kraftfullt och i god tid. Ett exempel härpå är artikeln "Om oundviklighet" i Folkets Dagblad, som påstår att misstag i vårt arbete icke är oundvikliga och att vi använder ordet oundvikliga som en ursäkt för dessa misstag. Detta är ett skadligt uttalande. Artikeln kanske inte borde ha publicerats. Eftersom den publicerades, borde föreberedelser ha vidtagits för att möta utmaningen med ett tillbakavisande i rättan tid. I vår revolution och vårt uppbygge är en del misstag i alla fall oundvikliga, vilket tidigare erfarenhet har bevisat. Artikeln "Mera om de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur" sysslar just med ett viktigt fall av oundviklighet. Vilka bland våra kamrater önskar göra misstag? Misstag inses inte förrän de har begåtts, och till en början anser sig en och var som en 100-procentig marxist. Naturligtvis bör vi inte tro, att eftersom misstag är oundvikliga gör det ingenting om vi begår några. Det måste dock erkännas att det är helt omöjligt att inte göra några misstag i vårt arbete. Det viktiga är att göra färre och mindre misstag.

Dåliga strömningar i samhället måste absolut övervinnas. Dåliga strömningar, det vill säga, misstag som inte begås av några få individer utan utvecklas till strömningar, måste absolut övervinnas, vare sig de förekommer inom partiet, bland de demokratiska personligheterna eller bland de studerande. Sättet att göra detta är genom diskussion. Så länge som diskussionen är övertygande, är det möjligt att övervinna dåliga strömningar. Om den inte är övertygande och endast några få fördömande ord används, kommer dessa strömningar att bli värre och värre. När det rör viktiga frågor, bör grundliga förberedelser göras, och när framgången är säker bör vi publicera helt övertygande bemötanden. Partisekreterarna bör personligen övervaka tidningarna och skriva artiklar.

Av de två motsatta och varandra bekämpande sidorna i en enhet måste den ena vara huvudsidan och den andra sekundär. I vår stat, som är en proletär diktatur, bör giftiga ogräs naturligtvis inte tillåtas att sprida sig obehindrade. Såväl inom partiet som i ideologiska, litterära och konstnärliga kretsar, måste vi sträva att försäkra oss om att väldoftande blommor och marxism intar den främsta och dominerande ställningen. Giftiga ogräs och det som är icke-marxistiskt och anti-marxistiskt måste hållas i den underordnade ställningen. I viss mening kan förhållandet mellan de två jämföras med förhållandet mellan kärnan och elektronerna i en atom. En atom har två delar, kärnan och elektronerna. Kärnan är mycket liten men mycket tung, elektronerna är mycket lätta, en elektron väger faktiskt endast omkring 1/1.800-del av den lättaste kärnan. En atomkärna kan också splittras, men dess sammanbindande kraft är starkare. Elektronerna är i viss mån skyldiga till "liberalism", eftersom en del ger sig av och andra kommer. Förhållandet mellan kärnan och elektronerna i en atom är också en motsatsernas enhet, den ena sidan är huvudsidan och den andra sekundär. Sedd ur den synpunkten, är politiken och att låta hundra blommor blomma och hundra tankeskolor tävla välgörande, inte skadlig.

För det femte, frågan om störningar. I det socialistiska samhället är det ett nytt problem att ett litet antal människor skapar störningar, och detta är väl värt att utforska.

Varje ting i samhället är en enhet av motsatser. Det socialistiska samhället är också en enhet av motsatser. Denna enhet av motsatser finns både inom folkets led och mellan oss och fienden. Den grundläggande orsaken till att ett litet antal människor skapar störningar i vårt land är att det fortfarande i vårt samhälle finns alla slags varandra motsatta sidor, positiva och negativa, liksom det fortfarande finns varandra motsatta klasser, människor och åsikter.

Vi har i grunden avslutat den socialistiska omvandlingen av ägandet till produktionsmedlen, men bourgeoisin finns fortfarande kvar, liksom godsägarna och de rika bönderna, de lokala tyrannerna och kontrarevolutionärerna. Dessa utgör de exproprierade klasserna och undertrycks av oss. De hyser hat i sina hjärtan och många av dem kommer vid första tillfälle att ge utlopp för detta. Vid tiden för Ungernhändelserna hoppades de att Ungern skulle kastas i kaos, och bast av allt, även Kina. Sådan är deras klassinstinkt.

De egendomliga uttalandena som några demokratiska personligheter och professorer gjorde står också i motsättning till våra åsikter. De predikar idealism medan vi förespråkar materialism. De säger att kommunistiska partiet är ur stånd att vägleda vetenskaperna, att det inte finns något överlägset hos socialismen och att den kooperativa omvandlingen sannerligen är mycket dålig, medan vi säger att kommunistiska partiet har förmågan att vägleda vetenskaperna, att socialismen är överlägsen och att den kooperativa omvandlingen är utmärkt.

Bland de studerande finns det också en hel del som står i motsats till oss. Eftersom de flesta av dagens högskolestuderande kommer från familjer i de exploaterande klasserna, undra på att en del av dem står i motsats till oss. Sådana finns i Peking, Shihchiachuang och på andra håll.

Det finns vissa personer i samhället som nedsvärtar våra provinspartikommittéer såsom "mumier". Är de mumier? Som jag ser det är de inte alls döda, så hur kan de vara mumier? Dessa gynnare nedsvärtar våra provinspartikommittéer såsom "mumier", vi säger, det är de inte, och de två åsikterna står i motsättning till varandra.

Motsatta åsikter finns också inom vårt parti. Till exempel, finns det två motsatta åsikter, för och emot, om SUKP:s tjugonde partikongress, som i ett enda slag gjorde slut på Stalin. Meningsskiljaktigheter uppträder ständigt inom partiet. Knappt har enstämmighet uppnåtts förrän nya meningsskiljaktigheter uppstår inom en eller två månader.

Med avseende på det sätt varpå människor tänker, är subjektivism och att söka sanningen ur fakta varandras motsatser. Jag tror att det alltid kommer att finnas subjektivism. Kommer varje spår av subjektivism att var utplånat tiotusen år härefter? Det tror jag inte.

Varandra motsatta sidor finns i en fabrik, ett jordbrukskooperativ, en skola, en organisation eller en familj, kort sagt, på varje plats och vid varje tidpunkt. Därför kommer störningar orsakade av ett litet antal människor att inträffa varje år.

Ska vi därför vara rädda för störningar eller inte? Vi kommunister har aldrig varit rädda för imperialismen, Chiang Kai-sheks Kuomintang, godsägarklassen eller bourgeoisin, och det skulle verkligen vara underligt om vi nu skulle vara rädda for att studerande skapar störningar eller att bönderna ställer till bråk i ett kooperativ. Endast Tuan Chi-jui och Chiang Kai-shek var rädda för störningar från massornas sida. En del folk i Ungern och i Sovjetunionen är också rädda. Vi bör inta en aktiv och inte en passiv hållning till störningar från ett litet antal människor, det vill saga vi bör inte vara rädda för dem men vara beredda på dem. Rädsla är ingen lösning. Ju räddare ni är desto mer kommer spökena att hemsöka er. Om ni inte fruktar störningar och är mentalt beredda på dem, försätts ni inte på defensiven, Jag tror att vi bör vara beredda på stora händelser. När ni på detta sätt är beredda kanske sådana händelser inte inträffar men nar ni inte är det, kommer störningar att inträffa.

I ett tings utveckling finns endast två möjligheter, antingen en bra eller en dålig. Båda bör beaktas när internationella och inrikes problem behandlas. Ni säger att detta kommer att bli ett fredsår, och kanske blir det så. Men det vore inte bra att basera ert arbete på denna uppskattning. Ni bör hellre basera det på antagandet att det värsta kan hända. Internationellt skulle det värsta på sin höjd vara att ett världskrig utbröt och att atombomber fälldes. Här hemma skulle det på sin höjd vara landsomfattande upplopp, eller en "Ungernhändelse" med flera miljoner människor som reser sig mot oss, ockuperar några hundra härader och rycker fram mot Peking. Allt vi då skulle behöva göra vore att återvända till Yenan varifrån vi kom. Vi har redan bott i Peking i sju år, vad gör det om det krävs att vi återvänder till Yenan under det åttonde? Skulle vi allesammans klaga över vår förlust och gråta av förtvivlan? Naturligtvis tänker vi inte återvända till Yenan nu, "göra en fint och vända hästen för reträtt". Vid Sjunde kongressen sade jag att vi bör förutse sjutton svårigheter, bland andra ettusen li förtorkad jord, svåra naturkatastrofer, svält och förlust av alla häradsstäder. Det var därför att vi tog allt detta med i beräkningen som initiativet alltid låg i våra händer. Nu när vi har vunnit statsmakten bör vi fortfarande förutse de värsta möjligheterna.

I en del fall berodde störningar från ett litet antal människor på byråkrati och subjektivism från ledningens sida och på misstag i våra politiska eller ekonomiska riktlinjer. I andra fall berodde de inte på felaktigheter i våra riktlinjer utan i vår arbetsmetod, som var för stel. Ännu en faktor var att det fanns kontrarevolutionärer och dåliga element. Det är omöjligt att helt undvika störningar från ett litet antal människor. Här har vi ännu ett fall av oundviklighet. Men så länge vi inte begår större misstag i den politiska linjen kommer inga stora landsomfattande störningar att inträffa. Även om de inträffar på grund av sådana misstag, tror jag de snabbt kommer att lägga sig och inte leda till nationens undergång. Om vi underlåter att göra vårt arbete bra är det naturligtvis ändå helt möjligt att historien i viss mån kastar om sitt förlopp och rör sig bakåt en smula. 1911 års revolution led bakslag. Sedan den hade avsatt kejsaren kom en annan kejsare och därefter krigsherrarna in på scenen. Problem ger upphov till revolution, och efter revolutionen dyker andra problem upp. Om en stor landsomfattande störning blossar upp, är jag säker på att massorna och deras ledare — kanske vi själva, kanske andra — träder fram för att reda upp situationen. Genom en stor störning av detta slag kommer vårt land sedan varbölden brustit att resa sig starkare än förr. Vad som än händer kommer Kina att gå vidare.

När det gäller störningar från ett litet antal människor uppmuntrar vi för det första inte dessa och för det andra, om en del människor är inställda på att skapa störningar, låt dem göra det. Processions- och demonstrationsfrihet står inskrivna i vår grundlag, och fastän frihet att strejka inte finns med, är det heller inte förbjudet, så att gå ut i strejk är inget brott mot grundlagen. Om några människor vill genomföra en strejk eller lämna in en petition och ni envist försöker hindra dem, är det inte bra. Vem som helst som vill ställa till bråk bör enligt min åsikt få göra det så länge han behagar, och om en månad inte räcker kan han fortsätta i två. Kort sagt bör saken inte avslutas förrän han tycker att han har fått nog. Gör ni ett snabbt slut på det hela kommer han förr eller senare att ställa till bråk igen. Där studerande ställer till bråk, ge inte skolan ledigt utan kämpa igenom saken såsom i slaget vid Chihpi i forna tider. Vad gott kan komma av detta? Det kommer att hjälpa till att blottlägga problemen i deras helhet och dra en klar skiljelinje mellan rätt och fel, så att alla kan härdas och de som är oresonliga, dessa dåliga typer, lider nederlag.

Ni bör lära er denna konst att leda. Försök inte för jämnan att lägga lock på allt. När folk gör egendomliga anmärkningar, går i strejk eller överlämnar en petition, försöker ni slå dem tillbaka med ett enda slag och tror alltid att dessa händelser inte borde hända. Hur kommer det sig då att dessa ting, som inte borde hända ändå händer? Just detta faktum visar att de bör hända. Ni förbjuder folk att strejka, överlämna petitioner och göra ofördelaktiga kommentarer, ni tar, i vartenda fall, helt enkelt er tillflykt till undertryckande, till dess att ni en vacker dag blir en Råkosi. Detta gäller både inom och utanför partiet. När det gäller egendomliga anmärkningar, konstiga händelser och motsättningar, är det bättre att få dem blottlagda. Motsättningar måste blottläggas och sedan lösas.

Störningar bör skiljas åt i flera kategorier och behandlas i enlighet därmed. I en kategori finns de berättigade störningarna, i dessa fall vi bör erkänna och rätta våra misstag. I en annan kategori finns de oberättigade, och dessa måste vi tillbakavisa. Störningar som sker på goda grunder bör inträffa; grundlösa kommer inte att leda någonstans. I ännu en kategori är störningarna delvis berättigade och delvis inte, och vi bör acceptera det som är berättigat och kritisera det som inte är det. Här får vi inte ge efter vid varje steg totalt utan hänsyn till principer och lova att göra vadhelst som begärs. Var inte alltför redo att använda våld eller öppna eld mot folk, utom i fall av ett verkligt kontrarevolutionärt uppror i stor skala som nödvändiggör väpnat undertryckande. I 18-mars-massakern[6], som Tuan Chi-jui iscensatte, tillgrep han skottlossning och framkallade till slut sitt eget fall. Vi får inte följa hans exempel.

Vi måste arbeta väl bland dem som är inblandade i störningar, för att splittra dem och skilja de många från de få. Ge de många ordentlig vägledning och fostran så att de steg för steg kan ändra sig, och gör dem inte illa. Jag tror det är sant överallt, att människorna vid de två polerna är få, medan de i mitten är många. Vinn över mittsektionen steg för steg, och vi kommer att få övertaget. Vi måste göra en analys av upploppsledarna. En del av dem som vågar ta ledningen i upplopp kan bli nyttiga människor genom fostran. När det gäller de dåliga typerna, som bara är en handfull, behöver vi inte fängsla, häkta eller relegera några andra än de som är skyldiga till de allvarligaste brotten. Låt dem stanna kvar i sin egen enhet men beröva dem deras politiska kapital, isolera dem och använd dem som lärare genom negativt exempel. När kamrat Teng Hsiao-ping begav sig till Tsinghua-universitetet för att tala bad han den student som hotat att döda tusentals och tiotusentals människor att tjänstgöra som lärare. En sådan figur har inga vapen, inte ens en pistol, varför ska ni vara rädda för honom? Om ni relegerar honom med ens, får ni huset rengjort men då vinner ni inte allmänt gillande. När han relegeras från ett ställe måste han hitta ett arbete någon annanstans. Att brådstörtat relegera folk av hans sort är därför inte någon bra metod. Sådana personer representerar de reaktionära klasserna, och det rör sig inte om bara ett fåtal individer. Om ni behandlar dem alltför bryskt slipper ni dem, men då utnyttjar ni inte till fullo deras funktion som lärare genom negativt exempel. När högskolestuderande i Sovjetunionen ställer till oroligheter är praktiken att relegera några av anstiftarna, och man inser inte att dåliga ting kan tjäna oss som undervisningsmaterial. Naturligtvis måste man utöva diktatur över det lilla fåtal som genomför sådana kontrarevolutionära uppror som Ungernhändelsen.

Vi bör tillåta de demokratiska personligheterna att utmana oss med motsatta åsikter och ge dem fria händer att kritisera oss. Annars skulle vi vara en smula lika Kuomintang. Kuomintang var dödligt rädd för kritik och gick i skräck och bävan varje gång politiska rådet sammanträdde. Kritik från demokratiska personligheter kan vara av endast två slag, sådan som är riktig och sådan som inte är det. Kritik som inte är felaktig kan hjälpa oss att bota våra brister, medan felaktig kritik måste vederläggas. Vad sådana figurer som Liang Shu-ming, Peng Yi-hu och Chang Nai-chi angår, om de vill släppa väder, låt dem göra det. Det blir till fördel för oss, för var och en kan bedöma om lukten är god eller vidrig, och genom diskussion kan majoriteten vinnas över och dessa typer isoleras. Om de vill ställa till bråk låt dem få sitt lystmäte därav. Den som begår många orättvisor är dömd att förgöra sig själv. Ju falskare deras ord och ju större deras misstag är, desto bättre och desto mer isolerade kommer de att bli och desto bättre kommer de att fostra folket genom negativt exempel. Vi måste både enas med och kämpa mot de demokratiska personligheterna, samt i enlighet med omständigheterna arbeta bland dem på vårt eget initiativ i en del fall, medan vi i andra fall låter dem avslöja sig själva innan vi går till handling, hellre an att först slå till.

Kampen mot borgerligt tänkande, dåliga människor och dåliga ting är en långvarig kamp som kommer att ta flera årtionden eller till och med århundraden. Arbetarklassen, de övriga delarna av det arbetande folket och de revolutionära intellektuella kommer att vinna erfarenhet och härda sig under kampens lopp, och detta är en stor fördel.

Ett dåligt ting har en dubbel karaktär — god såväl som dålig. Många kamrater är ännu inte klara över detta drag. Ett dåligt ting innehåller också goda faktorer. Att betrakta dåliga människor och ting som enbart dåliga är en ensidig, metafysisk inställning till problem; det är inte en dialektisk inställning eller ett marxistiskt sätt att se på sakerna. Å ena sidan är dåliga människor och dåliga ting dåliga, men å andra sidan kan de spela en god roll. Till exempel, en dålig gynnare som Wang Ming spelar en bra roll som lärare genom negativt exempel. På samma sätt innehåller en bra sak också dåliga faktorer. Till exempel de väldiga segrar som vanns under de sju åren sedan befrielsen, i synnerhet de som vanns förra året, har stigit en del kamrater åt huvudet, gjort dem högfärdiga, och de blir tagna på sängen när störningar orsakade av ett litet antal människor plötsligt bryter ut.

Roten och upphovet till att man är rädd för störningar å ena sidan och å andra sidan behandlar dem på ett grovt sätt är vägran att i sitt tänkande erkänna att det socialistiska samhället är en motsatsernas enhet, i vilken motsättningar, klasser och klasskamp existerar.

I lång tid förnekade Stalin att motsättningar mellan produktionsförhållandena och produktivkrafterna och mellan överbyggnaden och den ekonomiska grundvalen existerar i det socialistiska systemet. Inte förrän året före sin död, då han skrev Socialismens ekonomiska problem i SSRU, nämnde han tvekande motsättningen mellan produktionsförhållandena och produktivkrafterna i det socialistiska systemet och medgav att felaktiga politiska riktlinjer och olämpliga justeringar skulle leda till svårigheter. Men inte ens då ställde han frågan om motsättningarna mellan produktionsförhållandena och produktivkrafterna och mellan överbyggnaden och den ekonomiska grundvalen i det socialistiska systemet som en fråga av allt överskuggande betydelse. Inte heller insåg han att dessa är de grundläggande motsättningarna som driver det socialistiska samhället framåt. Han trodde allt var säkert under hans välde. Vi å vår sida får inte anta att allt är säkert under vårt välde; det är säkert och ändå osäkert.

Enligt dialektiken måste det socialistiska systemet, lika säkert som att en människa måste dö, en dag ta slut som historisk företeelse för att upphävas av det kommunistiska systemet. Om det hävdades att det socialistiska systemet och dess produktionsförhållanden och överbyggnad inte kommer att dö bort, vad slags marxism skulle det vara? Vore det inte detsamma som en religiös tro eller teologi som förkunnar en evig gud?

Hur motsättningar mellan folket och fienden och motsättningar inom folket i det socialistiska samhället ska behandlas är en vetenskapsgren värd att noggrant studera. Under de förhållanden som råder i vårt land tar sig den nuvarande klasskampen, trots att den delvis består av motsättningar mellan folket och fienden, i stor omfattning uttryck i motsättningar inom folket. De störningar som ett litet antal människor för ögonblicket rör upp återspeglar denna situation. Om jorden ska gå under om tiotusen år, kommer åtminstone störningar att fortsätta att inträffa under dessa tiotusen år. Men saker som händer i en så avlägsen framtid som tiotusen år härefter kan inte vara vår angelägenhet. Vad vi har att göra med är att allvarligt anstränga oss för att under loppet av flera femårsplaner vinna erfarenhet i att behandla detta problem.

Stärk vårt arbete och övervinn våra misstag och brister. Vilket slags arbete bör stärkas? Det politiska och ideologiska arbetet inom industrin, jordbruket, handeln, kulturen och utbildningen liksom i armén, regeringen och partiet. Ni är alla upptagna med era yrkesuppgifter, med ert dagliga arbete inom ekonomiska, kulturella, utbildnings-, nationella försvars och partifrågor, men om ni försummar politiskt och ideologiskt arbete kan det bli mycket farligt. Nu när vårt partis generalsekreterare kamrat Teng Hsiao-ping personligen tagit sig ut till Tsinghua universitetet och hållit ett tal, önskar jag att ni allesammans sätter fart. De ledande kamraterna i Centralkommittén såväl som i provinsernas, municipens och de autonoma områdenas partikommittéer bör alla personligen ta sig an politiskt och ideologiskt arbete. Efter Andra världskriget brydde sig Sovjetunionens kommunistiska parti och vissa östeuropeiska partier inte längre om marxismens grundläggande principer. De brydde sig inte längre om klasskamp, proletariatets diktatur, partiets ledarskap, den demokratiska centralismen och banden mellan partiet och massorna, och det fanns inte mycket till politisk atmosfär. Ungern-händelsen var följden. Vi måste hålla fast vid marxismens grundläggande teori. Varje provins, varje municip och autonomt område bör ta upp det teoretiska arbetet och systematiskt utbilda marxistiska teoretiker och kritiker.

Strömlinjeforma våra organisationer. Staten är ett redskap för klasskamp. En klass kan inte jämställas med staten, som utgörs av ett antal människor (ett litet antal) från den klass som har den dominerande ställningen. Kontorsarbetet behöver faktiskt en del folk, ju färre dess bättre. För närvarande är statsapparaten uppsvälld, den har många avdelningar och många människor som sitter sysslolösa på sina kontor. Detta problem ropar efter en lösning. För det första, skär ner personalen; för det andra, vidtag lämpliga åtgärder och se till att de som ska avskedas får någonstans att ta vägen. Detta gäller i lika mån partiet, regeringen och armén.

Gå ner till gräsrötterna och studera problemen där. Jag hoppas kamraterna i Centralkommittén och de ledande ansvariga kamraterna i provinserna, municipen och de autonoma områdena och de centrala avdelningarna alla ska göra det. Jag har hört att många ledande kamrater inte längre gör det, vilket inte är bra. De centrala organen är eländiga ställen där ni inte kan hämta någon som helst kunskap. Om ni söker kunskap finner ni ingen genom att stanna på era kontor. Fabrikerna, kooperativen och butikerna är de verkliga källorna till kunskap. Om ni stannar på era kontor kommer ni aldrig att få någon klar uppfattning om hur fabriker, kooperativ och butiker sköts. Ju högre ställning, desto mindre kunskap. För att gripa er an problemen måste ni personligen gå ned eller inbjuda folk att komma upp. Om ni varken går ned eller inbjuder folk att komma upp blir ni inte istånd att lösa något enda problem. Jag föreslår att sekreteraren i partikommittén i en provins, ett municip eller ett autonomt område samtidigt ska tjäna som sekreterare för partikommittén i ett härad eller i en fabrik eller skola, och att sekreteraren i partikommittén i en prefektur eller ett härad gör likadant i en underordnad enhet. På så sätt kan de vinna erfarenhet för att ge allsidig vägledning.

Håll nära kontakt med massorna. De som fjärmar sig från massorna och är byråkratiska kan vara säkra om att dra straff över sig. De ungerska ledarna var okunniga om förhållandena bland massorna på grund av bristande undersökningar och studier, och när stora störningar bröt ut visste de inte vad som hade gått fel. På sistone har det funnits fall av att ledarna i några av provinsernas, municipens och de autonoma områdenas partikommittéer inte höll reda på de ideologiska strömningarna bland massorna. De var helt omedvetna om de störningar och upplopp som en del folk höll på att koka ihop och när det hände något stod de följaktligen handfallna. Vi måste ta varning av detta sakernas tillstånd. Kamraterna i Centralkommittén och de ledande kamrater som har hand om provinserna, municipen och de autonoma områdena och de centrala avdelningarna bör ta sig en viss tid varje år för att besöka enheter på gräsrotsnivå sådana som fabriker, jordbrukskooperativ, butiker och skolor för att göra undersökningar och studier och lära kanna det politiska läget bland massorna — hur många som är avancerade, efterblivna eller mitt emellan och hur bra vårt massarbete utförs, och sålunda få en klar bild av läget. Lita till arbetarklassen, till de fattiga bönderna och de lägre mellanbönderna samt de avancerade elementen, för tillit måste vi ha. Endast på detta sätt kan händelser som de i Ungern undvikas.

För det sjätte, frågan om rättsväsendet. Jag ska beröra tre punkter: lagen måste följas, kontrarevolutionärer måste skaffas undan, och vi måste slå fast våra framgångar i att skaffa undan kontrarevolutionärer.

Lagen måste följas och det revolutionära rättsväsendet får inte undergrävas. Lagarna är en del av överbyggnaden. Våra lagar görs av det arbetande folket självt. De är utformade för att upprätthålla den revolutionära ordningen och skydda det arbetande folkets intressen, den socialistiska ekonomiska grundvalen och produktivkrafterna. Vi kräver att alla, och inte bara de demokratiska personligheterna, respekterar det revolutionära rättsväsendet.

Kontrarevolutionärer måste skaffas undan. Där denna uppgift ännu inte slutförts enligt planen måste den slutföras i år, och om det fortfarande finns ouppklarade saker, måste arbetet ovillkorligen slutföras nästa år. En del enheter deltog i kampanjen för att skaffa undan kontrarevolutionärer men arbetet gjordes inte grundligt, och det är nödvändigt att steg för steg rensa ut dem allihop under kampens gång. Det finns inte många kontrarevolutionärer kvar, ett faktum som måste slås fast. Där störningar bryter ut, kommer massorna inte att följa kontrarevolutionärerna, och de som gör det är få till antalet och gör det bara för en tid. Å andra sidan måste det också slås fast att det ännu finns kontrarevolutionärer och att arbetet med att skaffa undan dem ännu inte slutförts.

Våra framgångar i att skaffa undan kontrarevolutionärer måste slås fast. De är stora framgångar. Det finns också misstag, vilka naturligtvis bör tas allvarligt. Vi bör stöda de kadrer som arbetar med att få bort kontrarevolutionärer, och det får inte bli någon uppmjukning därför att en del demokratiska personligheter smutskastar oss. Dessa figurer har hållit på med det dag ut och dag in, de har ingenting bättre att göra efter en god måltid än att smutskasta folk. Nåväl, låt dem hållas. Enligt min åsikt, ju mer de skäller desto bättre. Hur som helst kan ingen smutskastning bestrida de tre punkter jag har behandlat.

Ingen vet hur mycket smuts som har slängts på kommunistiska partiet. Kuomintang smädade oss som "kommunistiska banditer", och om folk hade den minsta kontakt med oss blev de anklagade för att "ha beröring med banditer". Till slut är det "banditerna" som visat sig vara bättre än "icke-banditerna". Sedan urminnes tider har ingenting progressivt någonsin blivit gynnsamt mottaget från början, och allt progressivt har ständigt varit föremål för smutskastning. Marxismen och kommunistiska partiet smutskastades från första början. Även om tiotusen år kommer progressiva ting fortfarande att smutskastas i början.

Fortsätt arbetet med att skaffa undan kontrarevolutionärer och skaffa bort dem var helst de hittas. Rättsväsendet måste respekteras. Att handla i enlighet med lag betyder inte att man är bunden till händer och fötter. Det är fel att vara bunden till händer och fötter och att inte skaffa undan kontrarevolutionärer var helst de hittas. Se till att handla enligt lagen och med händer och fötter fria.

För det sjunde, frågan om jordbruket. Vi bör sträva att få en god skörd detta år. En god skörd i år kommer att ge folk en känsla av trygghet och avsevärt befästa kooperativen. I Sovjetunionen och en del östeuropeiska länder medförde kollektiviseringen av jordbruket undantagslöst minskningar i spannmålsproduktionen under ett antal år. Vi har haft kooperation inom jordbruket i flera år och satsade stort förra året, men långt ifrån att sjunka har vår spannmålsproduktion ökat. Om ännu en god skörd bärgas detta år, kommer det att vara unikt både i den jordbrukskooperativa rörelsens historia och i den internationella kommunistiska rörelsens.

Hela partiet bör fästa stor vikt vid jordbruket. Jordbruket har livsviktig betydelse för landets ekonomi och folkets försörjning. Ta er i akt, för det är mycket farligt att inte ta ett fast grepp om spannmålsproduktionen. Om ni struntar i detta kommer det att bli en utbredd oreda en vacker dag.

1) Jordbruket är livsviktigt för en landsbygdsbefolkning på femhundra miljoner för tillgången på spannmål, kött, matoljor och andra jordbruksprodukter för dagligt bruk som konsumeras på platsen. Denna del av jordbruksproduktionen, som konsumeras vid källan av bönderna, är enorm. Till exempel av de mer än 180 miljoner ton spannmål som producerades förra året utgjorde varuspannmålen, inberäknat den spannmål som levererades till staten, ungefär fyrtio miljoner ton eller mindre än en fjärdedel av hela skörden, medan de återstående dryga tre fjärdedelarna gick till bönderna. Om jordbruket är i gott tillstånd och bönderna försörjer sig själva kommer femhundra miljoner människor att känna sig trygga.

2) Jordbruket är livsviktigt för livsmedelsleveranserna till befolkningen i stads-, industri- och gruvområdena. Endast då produktionen av jordbruksprodukter för marknaden ökas kan industribefolkningens behov mötas och industrin utvecklas. Med stigande jordbruksproduktion bör vi steg för steg öka den del av jordbruksprodukterna som går ut på marknaden, och i synnerhet varuspannmålen. När var och en har mat för dagen behöver vi inte oroa oss för att en handfull människor anstiftar bråk i fabriker och skolor.

3) Jordbruket är huvudkällan för råmaterial till den lätta industrin, och landsbygden är en viktig marknad för denna. Endast då jordbruket utvecklas kan den lätta industrin få nog råmaterial och finna en väldig marknad för sina varor.

4) Vidare är landsbygden en viktig marknad för den tunga industrin. Till exempel, konstgödsel, alla slags jordbruksmaskiner och en del av vår elkraft, kol och olja levereras alla till landsbygden, och järnvägar, landsvägar och stora vattenregleringsprojekt tjänar alla jordbruket. Nu när vi har byggt upp en socialistisk jordbrukshushållning håller landsbygden på att bli en väldig marknad för våra växande tunga och lätta industrier.

5) Jordbruksprodukterna utgör nu största delen av vår export. De ger utländsk valuta med vilken vi kan importera olika slags industriutrustning.

6) Jordbruket är en viktig kalla till ackumulation. När jordbruket utvidgas kan det ge mer medel till industrins utveckling.

Därför kan vi säga att jordbruket i viss mening självt är industri. Vi bör övertyga industriavdelningarna att gå landsbygden djärvt till mötes och stöda jordbruket. Detta måste göras om industrialiseringen ska förverkligas.

Vilken bör den rätta proportionen vara i kooperativens förtjänster mellan den ackumulation som reserveras för jordbruket och den ackumulation som staten tar från jordbruket? Var goda och tänk över denna fråga och arbeta fram den lämpliga proportionen. Målet är att göra det möjligt för jordbruket att utvidga reproduktionen, förse industrin med en större marknad och bli en större ackumulationskälla. För det första, låt jordbruket ackumulera mer för egen del, ty endast då kan det ackumulera mer för industrin. Om jordbruket ackumulerade enbart för industrin och mycket litet eller ingenting for egen del, skulle det betyda att "torrlägga dammen för att ta all fisk", och det skulle bara skada industrins utveckling.

Uppmärksamhet bör också ägnas åt förhållandet mellan ackumulationen för kooperativet och kooperativmedlemmarnas inkomster. För att steg för steg och ackumulationen bör kooperativen utnyttja värdelagen och införa ekonomisk bokföring, och de bör skötas med flit och sparsamhet. Om skörden blir god i år bör deras ackumulation bli lite större än förra året, men inte för mycket, för det är bättre att låta bönderna få mer att äta till en början. Ackumulera mer under bra år och mindre eller ingenting under år då skörden delvis eller helt slår fel. Med andra ord, ackumulationen går framåt i vågor eller spiraler. Eftersom allting i världen i sig självt är en motsättning, en motsatsernas enhet, är dess rörelse och utveckling vågliknande. Ljuset som solen utstrålar kallas ljusvågor, de vågor radiostationerna utsänder kallas radiovågor, och ljud bärs fram av ljudvågor. Vatten rör sig i vattenvågor och värme i värmevågor. I viss mening sker också gående i vågor, eftersom steg- för- stegrörelsen utgör vågor. Opera sjunger man också i vågor, för sångaren sjunger den ena raden efter den andra, aldrig sju eller åtta rader på en gång. Nar man skriver för hand görs det likaså i vågor, för folk skriver att ord i taget och inte flera hundra ord i ett penndrag. Sådan är rörelsens vågformigt växlande väsen hos motsatserna i alla ting.

Kort sagt, vi måste handla i överensstämmelse med dialektiken. Det sade kamrat Teng Hsiao-ping. Enligt min åsikt bör hela partiet studera dialektiken och förespråka att man handlar enligt dialektiken. Hela partiet bör agna uppmärksamhet åt ideologiskt och teoretiskt arbete, bygga upp grupper av folk som arbetar med den marxistiska teorin och bemöda sig mer om att studera och propagera den marxistiska teorin. Den marxistiska teorin om motsatsernas enhet måste tillämpas i undersökning och behandling av de nya problem om klassmotsättningar och klasskamp i det socialistiska samhället och också de nya problemen i den internationella kampen.

NOTER

[1] Metoden att betala en fast ränta användes av staten under den socialistiska omvandlingen for att genomföra dess politik att lösa in den nationella bourgeoisins produktionsmedel. Efter den 1956 genomförda omvandlingen av hela näringsgrenar av den kapitalistiska industrin och handeln till gemensamt statligt-privata företag, betalade staten den nationella bourgeoisin en fast årlig ranta på penningvärdet av deras tillgångar under en bestämd tidsperiod. Till sin natur var denna ranta fortfarande en form av utsugning.[TILLBAKA]

[2] V. I. Lenin: "Conspectus of Hegels The Science of Logic", Collected Works, vol 38, Foreign Languages Publishing House, Moscow, 1963, p. 223. Finns ej i svensk översättning.[TILLBAKA]

[3]V. I. Lenin: "Till frågan om dialektiken", Samlade skrifter i urval, bd 18—19:1, s 103. Se även Collected Works, vol 38, p. 360.[TILLBAKA]

[4] Carl von Clausewitz (1780—1831), den välkände tyske borgerliga militärvetenskaparen. Bland hans viktigaste arbeten är Om krig. For Stalins kommentarer till Clausewitz se Stalins "Svarsbrev till kamrat Rasin".[TILLBAKA]

[5] V. I. Lenin: "War and Revolution", Collected Works, vol 24, p. 395.[TILLBAKA]

[6] I mars 1926, medan kriget mellan Feng Yu-hsiangs nationella armé och den nordostkinesiska krigsherren Chang Tso-lin pågick, sände de japanska imperialisterna fräckt sina krigsfartyg for att ge täckning åt Changs trupper som angrep Fengs trupper, vilka var förlagda i Takus hamn. Nar de japanska angriparna, som arbetade hand i hand med sju andra länder, bland andra England och Förenta staterna, fick sina planer omintetgjorda, sände de till den kinesiska regeringen ett ultimatum med oförskämda krav, sådana som att försvarsanläggningarna i Takus hamn skulle nermonteras. Den 18 mars höll tusentals arbetare, studerande och andra medborgare ett protestmöte framfor Tienanrnen i Peking och inledde en demonstration. Nar demonstranterna nådde regeringsbyggnaden och krävde att de åtta makternas ultimatum skulle tillbakavisas, beordrade Tuan Chi-jui, som var chef for krigsherrarnas i norr regering, vakterna att öppna eld, och demonstranterna slaktades kallblodigt.[TILLBAKA]